Some absolute reading

Jag har nyss avslutat min läsning av The Absolute Sandman Volume One och Two. Jag är bereft of words. Det är en helt fantastisk läsning. Jag har suttit i två dagar (kan det ha varit tre? I min läsyra blir tiden ganska meningslös och delas inte upp i sekunder utan de sidor jag vänder) och läst ca 1200 sidor. Jag sitter nu klockan åtta på kvällen fortfarande iklädd min pyjamas, med en viss unladylike odör omkring mig. Uppehålla hygien? Ha! Inte när jag har en historia framför mig att förlora mig i. Eller, ja.. Förlora? För mig innebär en stor läsupplevelse snarare att jag hittar mig själv igen, mitt jag får friskt blod och ett mått av inspiration drabbar mina stackars förslackade små grå som jag anstränger så mycket att trubba av med dagliga rutiner innehållande besök på aftonbladet.se och perezhilton.com, bl.a.

Men åter till Sandman. Åh åh åh! Min kärlek till Neil Gaiman, och respekt, har endast vuxit. He's da shit. Mina fan girlfantasier om honom innebär fortfarande mest mig som någon slags tentakelzombie med förmåga att leva på folks (läs: Gaimans) fantasi och idéer. Som parasit, oskadlig för värden, hade ju varit bäst, för vem skulle kunna skada Neil? Oh no.. we can't have that now, can we? Jag har googlat mig halvt fördärvad under läsningen för att följa alla små tidbits som Gaiman droppar här och var. Jag har blivit alltmer bekant med den värld den utspelar sig i, har blivit sugen på att läsa Hellblazer, lagt till några fancy ord i min engelska vokabulär (sybaritic t.e.x.), funderat på Gaimans könssyn, om den är så biologisk som den framstår, eller om den är åt det queera hållet som Desire pekar åt, på om drömmar är lika med hopp och skillnaden däremellan om så inte vore, och annat. Högst givande läsning alltså.

Jag tycker det är synd att mina idéer försvinner så fort jag lägger ner en bok, för det var så mycket jag hade kunnat skriva om. Jag tog fram en anteckningsbok för att fånga en del av dem , men nu är det bara uppstaplade ord utan den där hänryckande lockningen som begraver en i ens egna tankar. Oh well. The written word is not for me, nor the relief of expression that comes with it.

Ibland tror jag att delar av min uttrycksförmåga har gömt sig i engelskan, för det är den som dyker upp i första hand för mig när jag vill berätta, beskriva, undersöka.. Tror det kan ha att göra med att mitt största intag av.. allt - böcker, serier, tv, musik, film - har varit på engelska de senaste 15 åren eller mer, och att det jag tagit till mig utifrån det döljer sig i samma språk. Svenska är mitt modersmål, och jag är begränsad i min engelska, men jag kan ändå inte låta bli att känna att min svenska har brutits ner genom åren, vilket lämnat mig utan ett enda komplett språk jag kan vara bekväm i.

Menmen. Tänk om en hade haft ett Endless Party? Bara att det är ett pun i sig självt är guld värt. The Endless är äldste brodern Destiny, Death, Dream, tvillingarna Desire och Despair och lillasyskonet Delirium, en gång känt som Delight. Destruction har gjort avkall på sitt, tydligen. En temafest, med ett eget instruerande namn, hur bra är inte upplägget? It's a must, någon dag..