Kärlek

Jag har precis läst ut Octavia E. Butlers Fledgling. Det är nog den bästa vampyrroman jag läst. Octavia är en kärlek som jag glömmer bort mellan gångerna. Första gången jag läste någon av hennes böcker var som läsuppgift till min kurs Science Fiction: Feministiska Perspektiv på Dystopi/Utopi (behöver jag nämna att det är min bästa kurs nånsin?). Det var första delen i Lilith's Brood, Dawn. Jag var hooked på en gång. Jag tror att jag fick samlingsvolymen av Cissi redan följande jul, och jag läste den från pärm till pärm. Det är nog det mest intressanta science fiction-verk jag läst, ever ever. Visst, Dune och Foundationtrilogin är intressanta och tankeväckande, men nånstans känns de lite.. ensidiga, nästan lite töntiga. De är bundna av sin tid och sina författare, rasistiska, sexistiska.. Butlers är bara superlativ rakt igenom. Att läsa hennes böcker är som att känna mig hemma, något klickar och allt som jag inte visste att jag saknade hos andra. Att läsa klart en bok av henne är en skilsmässa, något som känns fysiskt. Det är enkla böcker, med så oerhört mycket att säga... Hennes allt för tidiga död vid 59 års ålder känns lika svår idag som när jag fick reda på det i februari 2006 då hon dog.
Nästa projekt är att få tag i resten av hennes böcker.