Plåster på såren!

Donna Tartt kommer ut med en ny roman 2012! Hon håller takten på en bok per decennium. -92 kom The Secret History och -02 The Little Friend. Jag gillade The Little Friend. Den var lite seg och tog en stund att komma igenom, men ändå en bra bok. Hade inte boken före varit The Secret History hade den nog varit ännu bättre.

En ännu bättre nyhet är att Yann Martel kommer ut med en ny bok nu i april! Beatrice and Virgil ska den heta. Jag är sjukt psyched. Vilket kanske inte är så bra. Men Self är den bästa läsupplevelse jag haft, och förstår inte alls hypen över Life of Pi över Self. Visserligen har jag inte kommit längre än en 20 sidor in i Life of Pi. Kan ju bero på en viss tendens till alltför höga förväntningar jag brukar ha... Men The Facts Behind the Helsinki Ruccamatios var fantastisk från första sidan, och Self drogs jag in i helt och hållet redan från början. Och en topp nyhet, Self
går äntligen att få tag på igen! Verkar ha gjorts ett nytryck. Tjoho!

För höga förväntningar och besvikelsen.

Jag föll för The Lake of Dead Languages efter att jag skummat igenom en recension på bokhora.se, och att den jämfördes med Donna Tartts The Secret History.
Jag är så besviken! Gaaargh!

Jag ville ha akademiaporr, men fick high schoolbrudar med taskig attityd. Jag ville ha latin i ett bra sammanhang, men fick första deklinationen. Jag ville ha smartness och elitism, men fick schablonbilden av manipulativa tjejer.

Visst visst, där var latinska citat från Vergilius och andra, men presenterade lite för klumpigt. Internatmiljön för high schoolers gjordes aldrig direkt intressant och utforskades aldrig riktigt.
Plotmässigt faller den på att alla twistar görs uppenbara redan i första tredjedelen av boken, och lämnar väldigt lite till någon slags aha!-känsla. I stort sett ingenting. De allra sista sidorna är helt oväntade förvisso, men det var också av det mest ostiga slaget. Lite för tillrättalagt och bekvämt.

Hade jag förväntat mig en tråkig deckare hade jag nog gillat den lite mer, men alla höga förväntningar gjorde den mest till en crash and burn.

Internationell solidaritet, arbetarklassens kampenhet

Jag har aldrig läst något av Cory Doctorow förut, så jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig av For The Win. Inte det jag fick i alla fall. Det var lite Neal Stephenson goes gamer och fackförkämpe.
Det är en väldigt engagerade bok, med bra tempo genom hela, men med lite väl snabba klipp och hopp i historien ibland.
Doctorow förklarar två gånger om vad inflation är (kanske försvinner nån av dem i en sista korrektur), och vill väldigt gärna berätta hur ekonomi funkar och att den lilla människan kan använda den till sin fördel. Det blir lite väl mkt skriva på näsan över allt, men det kan lätt förlåtas. Karaktärerna är många och skilda, och hittas i Kina/Indien/USA.
Intressant, kul och fast paced. I likes.

Om den ska vara hoppingivande och skildra nya arbetarklassens kamp för bättre villkor och rätten att ta plats, och en organisering över gränserna, så känns det ganska typiskt att det är skrivet av vit västerländsk man.

såhär beskrivs den på craphound.com;
FOR THE WIN, a young adult novel about macroeconomics, video games and the labor movement, out from Tor/HarperVoyager in May 2010.